Idag besökte Mary Andrén Pada Korsnäs och föreläste om den viktiga sorgebearbetningen. Under de minuter jag satt och lyssnade på henne, snurrade mina tankar en hel del på hur jag beter till vardags, vilka känslor jag bär på o.s.v. Och jag kom ganska snabbt fram till att jag bär på en del sorg inom mig, som jag inte haft en tanke på förut. Eller, jag har inte förknippat att mina känslor handlar med sorg. Inte före nu. Och just den sorg jag burit på/bär på fortsättningsvis har hindrat/hindrar min livsglädje till en del.
Jag kom vidare fram till att genom att jag jobbar som erfarenhetstalare inom psykisk ohälsa och funktionsnedsättning så bearbetar jag till en del de sorger jag bär på. Att få dela med mig av mina erfarenheter och förhoppningsvis kunna hjälpa andra i liknande situationer, gör att jag läker till en viss del åtminstone.
Mary sa många tänkvärda saker, men en sak vill jag speciellt poängtera: Nämligen man ska inte lämna ensam med sin sorg(det kan vara sorg efter en partner p.g.a dödsfall eller separation, eller sorg efter ett älskat djur eller en nära vänskapsrelation). Det är viktigt att man pratar ut om sin sorg med en vän som man litar på eller varför inte en professionell? Det är också viktigt att man vågar tala ut/utbyta erfarenheter med någon som gått igenom ungefär samma sak som en själv.
Något som många kanske inte tänker på då man träffar en människa i sorg, är att vara försiktig med vad man säger åt hen. T.ex. meningen "Lägg det där bakom dig, det är längesen det hände nu" kan göra skada än nytta. För du kan omöjligen veta hur den sörjande personen känner sig när du säger det. Hen kan uppfatta det som att du inte alls har förståelse för hennes sorg, så hon beslutar sig för att bli helt tyst och inte vill öppna sig för dig. Och det kan i sin tur bli till att hon börjar må ännu sämre då hon känner att hon inte kan anförtro sig till dig.
Jag minns själv en situation i mitt liv då jag fick frågan, efter att jag fått ett lugnare liv runtomkring mig, varför jag fortsättningsvis går till samtalsterapeut. Det behövde jag väl inte då mera ifrågasatte frågeställaren. Men, jo, det att livet ändras till det bättre gör inte automatiskt att man kan avsluta sina besök hos samtalsterapeut. Det tog flera år innan jag vågade ta steget ifrån henne. Nu har jag inte besökt någon samtalsterapeut på en tid. Och ibland kan jag ännu känna att det känns smått läskigt. Då har jag turen att ha vänner runt mig som jag kan prata ut med. Men det är ändå inte samma sak som att gå till den professionella
som är utbildad till att ha sina knep för att få ut det svåra ur mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar