En tillbakablick till sommaren 2018, del 2

Som jag redan kanske nämnt, så har min sommar varit rätt aktiv, med mycket aktiviteter; även nya aktiviteter som jag aldrig provat på förut.

En sådan var då jag begav mig till grannbyn för att prova på kajakåkning. Jag tog med mig 2 vänner och en assistent/vän och begav mig till stranden där man hyrt ut kajaker över sommaren. Det kändes lite spännande hur det skulle gå, speciellt det där med att komma ur den då hålet i kajakerna inte är så stora.

Men, som för det mesta, så gick det riktigt bra. Och det är nog för att jag har så fina vänner/assistenter som jag vet att jag kan lita på och det fina samarbetet som finns emellan dem och emellan oss alla. Dessutom att ha en service minded instruktör så gjorde det ännu lättare och tryggare.

Vi valde en tvåmans kajak och for ut med en av vännerna ganska långt ut på sjön. Det var en fin dag, så vågorna var lugna. Under färden hann vi prata om "ditt och datt", det kändes som att man nästan kom närmare inpå kompisen än annars då vi är flera. Men så brukar det ju ofta vara, är man ensam är det lättare att prata om just "ditt och datt". Så, jag tror att både jag och han trivdes under vår färd.

Efter sjöutfärden gick vi för att äta god mat och umgås innan vi tog vårt "pick och pack" och begav oss hemåt, i den tanken att vi gärna åker ut flera gånger med kajak.

P.S P.g.a att jag inte frågat lov av sällskapet om jag får visa deras ansikten här på bloggen, så har jag ändrat fotot från dagen, lite. d.s.


Vill ni så kan ni följa mig på Instagram också, där jag lägger upp bilder från äventyr och andra aktiviteter som jag är ut på. Välkomna att följa äventyrsrullaren.

Träff med en coach

Häromdagen var jag på ett möte som kommer att bli ett spännande återkommande en tid framöver nu. Jag träffade nämligen en livsstils coach som ska försöka hjälpa mig framåt i sådana saker som jag anser mig "stampa på ställe" med. Jag kom i kontakt med Pia då vi gick på samma kurs, och kände redan då att hon kan vara en som kan "pusha" mig framåt i livet.

Och det känner jag ännu, efter den första gången. Det blev redan då en intressant timme med henne med tankar kring bl.a utvecklande av mitt företag men även att starta ett företag kring erfarenhetstalar ämnet.

För att hon skulle kunna hjälpa mig vidare, så började jag med att rita balanshjulet i mitt liv. Balanshjulet innehåller bl.a. den ekonomiska biten, fritiden m.m. i mitt liv. Och döm om min förvåning då jag redan då blev förvånad över mig själv då ritandet fick mig att börja tänka efter.

Så, jag tror att resultatet kommer att bli bra, bara jag ger det tiden som behövs och tänker efter lite vad Pia och övningar jag gör med henne, vill säga mig.


Härmed önskar alla läsare en fortsatt fin helg!

En helg med god mat, trevligt sällskap och ABBA konsert

Helgen som gick alldeles för fort var en helg som jag trivdes från att den började tills den var slut. Jag började den på så vis att jag begav mig till Närpes för att spendera några timmar där med trevliga vänner och god mat. Lunchen fick Vänstugan, som Psykosociala föreningen Svalan har, koka. Där blev det också nybakad chokladmuffins till kaffe.  Och på kvällen bar det av på tacobuffé. 


Lördagen bestod av bl.a en trevlig och medryckande konsert med svenska Super Trouper. Som namnet säger så sjöngs/spelades det ABBA låtar i cirka 1,5 h. Konserten var så bra, så jag var smått hes då jag åkte hem p.g.a att jag sjungit med :D 
Söndagen blev lite lugnare, den dagen bestod av ett litet politiskt möte samt ännu en gång lite restaurangmat. Denna gång på Seaside i Rangsby, det var att passa på att åka dit före dom stänger för säsongen.

By the way, så kan jag rekommendera både Vänstugan, Seaside och Oneil´s Kitchen om man vill och äta i Närpes någon gång. Man kommer bra in med både manuell och elrullstol till alla nämnda ställen. Om man vill äta på Vänstugan kan det dock vara bra att beställa dagen före man anländer dit, så de vet att man är på kommande.

Jag minns inte när skulle haft en sådär bra helg senast, en helg jag kommer att minnas, tror jag.

Djur- och naturterapin´s inverkan på mitt välmående

Simba på väg upp i famnen

Det här inlägget som jag skriver idag fick jag som idé efter att ha läst om tuppen Kokos välmående effekt på hans närvaro.

Både att vara i närheten av djur(jag har alltid haft djur, bortsett från några år då jag bodde i en tätort), och att vistas i naturen ger mig en lugn känsla i kroppen. Jag flyr bort från alla tankar som snurrar annars i min hjärna. En skön avkoppling, helt enkelt. Samtidigt får jag också fysisk terapi då jag vistas i naturen i.o.m att terrängen kan vara lite utmanande att köra rullstolen i.

Luna ger mina skor en busomgång

Som jag redan skrev så har jag haft djur i hushållet snart sagt hela mitt liv. Jag är uppväxt på en bondgård där vi hade kor, rävar, kaniner, hund och katt. Nu för tillfället har jag mina fröknar Luna och Simba som ger mig lugnet och en värmande närhet. Vintertid kunde jag inte umgås så mycket med korna, rävarna och kaninerna p.g.a att det var svårare för mig att vistas utomhus. Men sommartid var det annorlunda, då hälsade jag gärna på de gosiga vännerna där de bodde. Jag klappade om dem..gav lite mat och pratade bort en stund med dem. Ibland kunde jag få svar av någon av dem, ibland inte.


Naturen har blivit mer och mer vardag för mig. Då jag var barn var jag också i naturen, men inte så ofta som nu. I barndomen var jag bl.a med i scout och någon gång kunde jag övernatta i tält, minns jag. Jag har alltid haft en önskan att ha egen sommarstuga att åka till, men tills den önskan slår in är jag glad att jag har bl.a familjemedlemmar som har sommarstuga som jag kan besöka.

Länken till artikeln som jag har som grund för dagens inlägg: Tuppen Kokos

En tillbakablick till sommaren 2018, del 1

Idag tänkte jag dela med mig av en dag då jag begav mig till närheten av Replot bron tillsammans med en personlig assistent, för att kolla in och prova hjälpmedel som man kan ha då man rör sig i skog och mark.

Det var bl.a Malike(varifrån man kan hyra dessa hjälpmedel) som stod för dagens program. Man fick "komma och gå" som man ville under några timmar.

Vi provade tillsammans med assistenten flera olika hjälpmedel, men åtminstone jag fick favoriten i den som syns på bilden. Den gick bra fastän underlaget var lite utmanande. På ett ställe var det lite spännande att se om vi skulle komma därifrån ;)

Vidare provade vi en cykel, där jag kunde köra ombord med rullstolen och så körde assistenten dit vi skulle.(Tyvärr blev det ingen bild tagen på det.) Men det var en härlig känsla att få vara med på cykeltur upp till toppen av Replot bron, med vinden i ansiktet :)



Det som är lite synd är att det inte finns på närmare håll att hyra sådana här hjälpmedel, Malike har sitt huvudsäte i Tammerfors. Det skulle gärna få finnas en "Malike punkt" någonstans i Österbotten också. Dessa hjälpmedel ger en fin frihetskänsla, då man kan vistas så nära naturen trots ens funktionsnedsättning.

Ett sjukhus där barn känner sig välkommen enda från början

Ja, det tror jag det nya sjukhuset i Helsingfors kommer att lyckas med. Orsak? Jo, då man har anmälningsautomaterna på barnets nivå. Barnet får därtill en trevlig och kanske lugnande start på sitt sjukhusbesök då de får välja vilket djur dom vill vara.

Möjligheten att barnen/ungdomarna skulle kunna ha kontakt med sina kompisar hemma, via t.ex. Skype, kan också göra sjukhusbesöken lättare. De får hänga med vad som händer i skolan och vara med i planeringen av nästa kompisträff då de kommer hem från sjukhuset, m.m.

Tänk om man redan på den tiden då jag "bodde" på sjukhus, kunde ha så bra kontakt hemåt. Det blev många ensamma stunder i sjukhussängen, speciellt då jag var inlagd på sjukhus i Helsingfors, cirka 400 km hemifrån. Jag minns så bra hur nästan tåren började rinna då jag någon enstaka gång kunde höra något österbottniskt dialektord i korridoren.

Ett annat minne som av någon anledning fastnat i minnet är hur barnsjukhuset som jag låg på flera gånger, redan då såg rätt tråkigt och gammalt ut.

Jag är glad för att dagens barn får den vård de behöver på ett fint och modernt sjukhus. Och att dom också, tack vare insamlingar, kan få mjuka och gosiga kramdjur att hålla om då det känns som svårast.

Här hittar ni artikeln från Vasabladet om sjukhuset, om ni vill läsa: Nya barnsjukhuset

En fin gåva från f.d. arbetsplatsen

Idag var det tänkt att jag skulle bege mig ut i naturen med Träffpunkten i Malax. Men vädrets makter(det har kommit en del regn) bestämde annat, så det fick bli en Chilldag istället med bl.a fina diskussioner. Och en del bus förstås :D

Med anledning av att jag nu har slutat jobba där så fick jag också en gåva idag i form av en fin lykta att tända på höstens mörker. Jag är tacksam för alla dessa åren jag jobbat på Träffpunkten, det har gett mig en hel del nya erfarenheter.

Efter besöket vid Vänstugan så var det dags att bege sig för att bli intervjuad för en tidning med anledning av mitt uppdrag som Erfarenhetstalare. Det blev en fin och djup intervju tillsammans med Anne Manner. Resultatet skriver jag mer om då tidningen blir publicerad. Vi diskuterade både om att leva med funktionsnedsättning och att vara anhörig till alkoholmissbrukare.

Nu ikväll har jag försökt mig på att ringa lite arbetssamtal, men fick ge mig efter första. Det här p.g.a en förkylning som kommit lite olägligt. Men säg när en sådan kommer lägligt? Det är bara att "gilla läget" och kurera sig och hoppas på att man orkar jobba åtminstone de två viktigaste arbetsdagarna i den här veckan, fredagen och lördagen. Samt förberedelserna som ska göras i morgon.

En kväll i 80 talets tecken

Dagarna rullar på..och sedan senaste inlägget har jag hunnit med mycket igen. Lördagen, efter att jag skrev sista inlägget här på bloggen, fortsatte i kalas- och fest samt dansens virvlar. Jag hade nämligen äran att få vara med och fira två av mina äldre bekanta som nådde ärofylld ålder. Och efter att ha varit hemma i någon minut efter alla kalas var det dags för tjejkväll där det vankades tre rätters middag med en del godsaker. Och den tjejkvällen avslutades med en musikfylld avslutning på Fagerö Folkpark där 80 tals kväll ordnades med bl.a Tone Norum och Sha-boom på scen. Jag lyssnade en hel del på dessa artister då på 80 talet trots att jag inte var så riktigt gammal. Det blev automatiskt på något vis eftersom mina syskon också lyssnade på dem, så jag "hakade på" så att säga.













Men, kort sagt blev lördagen en fin och minnesrik dag/kväll med flera av mina fina vänner/familj och bekanta vid min sida.

Vet inte varför..men av någon anledning så känns det såhär efter den dagen/kvällen att jag inte så gärna vill ta del av någon tårta eller annan sötsak på ett tag ;) Jo, jag gillar sötsaker(men äter dock hellre salta godsaker), men ibland kan det blir för mycket av det goda :D

Personlig assistent eller en vän som hjälper vid behov?

Något som jag ibland kan märka att jag gör är att jag tar för givet att mina vänner ska hjälpa mig då vi är ute någonstans, t.ex. café eller bara det att hjälpa mig från en bilparkering till ett annat ställe. Istället för att be en personlig assistent, en avlönad person, att komma med. Och det här kan jag få lite dåligt samvete över. För egentligen är det ju inte vänner som ska hjälpa till då jag behöver assistans, då ska jag ha rätt på att ta med en person som för lön för att hjälpa mig.

Varför frågar jag vänner istället? Orsakerna är många, dels så vill jag känna att jag kan vara aktiv utan en avlönad person vid min sida. Är en personlig assistent med så måste jag se på klockan att det inte går alltför många timmar åt, eftersom jag har inte hur mycket timmar som helst att spendera på personlig assistans per månad. Dels känner jag att jag på något vis slappnar av mera då jag inte har assistent med.(Jag vet inte varför.)

Det här med assistanstimmar har alltid varit ett "dilemma", speciellt då jag inte behöver hjälp så riktigt ofta, utan t.ex. bara att ta mig från en parkeringsplats till ett annat ställe och så till bilen igen. Och jag kan också känna ibland att jag skulle vilja vara mera aktiv, bara jag skulle ha assistanstimmar till förfogande, för det är inte alltid någon kompis heller vill/kan komma med mig.

Ibland ställer jag mig frågan: varför får inte jag, precis som en annan person, planera min kalender utifrån jobb, fritid, och det som jag annars behöver hjälp med, utan att behöva fundera att "kan jag göra det här..kan jag åka på det här..eller går det för många assistanstimmar åt?"

Jag är tacksam att ha vänner som ställer upp och hjälper mig, stort tack till er!

Träff med missbrukare och deras anhöriga

Fredag kväll spenderade jag några timmar med nyktra missbrukare och deras anhöriga från både Österbotten och Nyland. Det var längesen jag varit på träff med dem, så det var trevligt att få träffa flera gamla bekanta. Men även nya bekantskaper fick jag stifta bekantskap med, vilket är ju också roligt.
På programmet stod diskussion om "ditt och datt", skämt och glada miner, njutning av både god mat/dryck samt den magiska solnedgången.






Jag tycker det är intressant att lyssna på andra anhörigas berättelser, hur deras liv med missbrukare i sin närhet ser ut/har sett ut. Samtidigt kan man stötta varann. Men även missbrukares liv är intressant att få ta del av(precis som jag skrev i inlägg här före i bloggen) Åtminstone jag har lärt mig/lär mig mycket av andras berättelser.




Jag hoppas att jag kommer att träffa dessa människor igen i något skede av mitt liv. Och jag vet att en del kommer jag säkert att träffa, kanske alla av dem.

Att lyssna på en annan erfarenhetstalare och få tips

Först och främst måste jag säga.."wow", vilken läsarströmning det blev till bloggen efter att jag lagt ut senaste inlägget där jag skrev om att jag vill sporra andra, så kul då folk hittar till bloggen och vill läsa den :)

Nu till kvällens "huvudinlägg". Igår var jag och lyssnade på en annan erfarenhetstalare, David Björkström, som berättade om sitt liv enda från barndomen till dags dato. Hans liv som en envis "liten" krabat" som alltid gick sin egen väg, till en vuxen, fin person. Hans liv har varit allt annat än raka spår. Läs gärna hans blogg där han skriver om sin väg genom både nyktert liv och missbruk. Länken till bloggen finner ni här: Dadde.

Jag har läst många av hans blogginlägg, och de har alla berört mig på ett eller annat sätt. Men igår blev det något speciellt. Det var något han sa som gjorde att jag fick en "aha upplevelse", och som fick mig att förstå mig själv, varför jag beter mig såsom jag gör ibland. Hans lugna sätt att berätta gjorde att man nästan glömde bort det man hade runtom sig.

Han tangerade också lite tyngden av att ha nära och kära runt sig då livet är som svårast. Att ha någon man kan ta kontakt med, en hjälpande hand. Och vikten av att även nära och kära jobbar med sig själv i kampen till ett friskare liv.

Och det är det jag gjort också, jobbat med mig själv; mina känslor och mitt beteende i olika situationer. Det har inte varit/det är inte lätt(jag får fortsättningsvis jobba med mig själv, det kommer jag inte ifrån) att ta sig till ett sundare liv än det jag hade då jag hade aktiva/nyktra missbrukare i min närhet. Men jag jobbar gärna vidare med mig själv och hjälper andra i liknande situation som jag varit. För jag har sett att allt jobb jag gjort hittills med mig själv, och all hjälp jag fått, har fått mig att må så pass bra som jag gör idag.

Vill ni att jag kommer till er arbetsplats, förening eller annat ställe och berättar/diskuterar så maila mig på stiniz77@gmail.com "Rubriken" på det jag berättar/diskuterar med er kan vara vad som helst, tillsammans kan vi göra skillnad. Jag är ingen expert, alla har vi våra olika syn på hur ett liv som anhörig är. Men jag kan i alla fall försöka hjälpa genom att säga hur saker och ting hjälpt mig på livets väg.

Jag vill försöka sporra andra med funktionsnedsättning eller psykisk ohälsa

Alltsedan jag började må psykiskt bättre har jag velat sporra andra som mår psykiskt dåligt eller/och har funktionsnedsättning att inte ge upp. Att det mesta är möjligt bara man själv vill och orkar kämpa och se möjligheter istället för hinder. Och något som också spelar stor roll i att en person med funktionsnedsättning ska kunna följa sina drömmar och vara på äventyr, så är även medmänniskor som finns runtom en. Utan personliga assistenter, familj och vänner kan en del vara omöjligt att utföra, ja.

Låt mig ta som exempel: inte hade jag kunnat tänka mig som försäljare då jag kände att livet var som tyngst. Inte hade jag heller kunnat tänka mig att jag skulle få vänner som är lika äventyrsfull som mig själv, som vågar ta mig runt på allt möjligt. Men nu står jag här med familj, flera fina vänner och personliga assistenter som hjälper mig resa, vara i naturen(bilden är från i somras då jag var och blötte "fötterna" i Korsholm. En stund där t.o.m vännerna som var med, blev lite oroliga om jag skulle hamna i vattnet då jag gick så nära havsranden ;) ) m.m.
Ja, t.o.m. så jag var på min första danstillställning då jag var endast fem år. Tack alla som gör äventyren möjliga.

Hur gör jag för att försöka sporra andra då? Jo, jag berättar både muntligt och skriftligt(t.ex. genom bloggandet) vad allt jag gör/gjort i livet. Även annan social media tar jag till hjälp. På Instagram har jag både ett konto där jag lägger upp bilder från mitt försäljningsjobb och ett privat. Ikväll har jag dessutom öppnat ett tredje vid namn aventyrsrullaren, där jag kommer att lägga upp bilder från mina resor, naturliv m.m. Hjärtligt välkommen att följa mig där! Aventyrsrullaren är ett öppet konto.

I.o.m mitt uppdrag som erfarenhetstalare så åker jag också runt till olika arbetsplatser, skolor m.m. och berättar. Så vill du höra mera av mig och om mina "upptåg", så hör av dig :)

Men nu ska jag avsluta kvällens inlägg. Imorgon är en ny dag och då blir det allt från föreläsning till kundbesök på agendan.

En "allt möjlig på agendan" dag

Idag var det dags att ta ett nytt, obekant, steg i mitt liv då jag sade upp mig från min "praktikplats" vid en förening där jag har varit nu i några år. Det känns smått spännande att se hur hösten kommer att se ut utan att jag ska styra in "Chokladpralinen" mot samma mål flera gånger i månaden, såsom jag är van att göra nu. Men säkert ska det gå bra, jag har en del planer smidda redan vad jag ska göra de timmar som nu blir lediga.

Annat som jag hunnit med idag är att stöda en av kommunens flyktingar i hen´s läxläsning. Det är både roligt och givande stunder vi får tillsammans. Vi lär av varann saker och ting.

Jag har även hunnit med lite "erfarenhets-diskussioner" med personer i min närhet, hur viktigt det kan vara att t.ex en person med funktionsnedsättning får berätta sin historia, ur sin egen synvinkel. På så vis undviker man många gånger missförstånd.

Kort och gott så har det varit en dag med både upplyftande och mindre upplyftande inslag. Nu tror jag att jag så småningom sätter hjärnan på viloläge och inväntar morgondagens program, vad nu det blir då sedan.

Att kunna stötta varann

Jag har mer och mer tänkt på det här med att kunna stötta en vän vid svåra livssituationer, hur viktigt det är. Och hur bra det känns att få bli stöttad tillbaks då det känns svårt i ens eget liv.

Jag har flera gånger nu en längre tid blivit kontaktad av personer som lever i svåra livsskeden, och som behövt någon att "bolla" tankar med. Det har känts så bra att jag kunnat hjälpa till, för åtminstone tror jag att de uppskattat det för en del har t.o.m hört av sig flera gånger för att få prata ut. Jag har varit deras "bollplank"; försökt säga tröstande ord..gett råd över hur jag skulle gjort i en dylik situation m.m. Ja, t.o.m så jag har gett en styrkekram åt en del som jag känt att tillfälle varit rätt att ge eller så "bara" en värmande hand på en axel.

Känslan då att få, utan att haft i åtanke att få något tillbaks, samma stöttning tillbaks är en fin känsla då livet känns lite motigt. Tack alla som givit förtroende för mig och låtit mig försöka hjälpa er och tack för er stöttning tillbaks.

Härmed önskar jag alla en fortsatt fin september månad, ta hand om er och stötta varann i höstmörkret som kommer allt närmare.