I dansens virvlar

har jag inte varit på en tid nu. Vet inte vad det beror på, men förut var jag mera aktiv att åka runt på diverse dansställen än vad jag är nuförtiden.

Kanske en orsak är att det är inte så värst förmånligt att åka på dessa "happenings", det är inte så lätt att få ekonomin att gå ihop ibland och då får man lov att avvara något trevligt.

Hur som helst, jag stortrivs då jag "äntligen" tar mig ut till en dansplats, dansen har alltid varit en stor del av min fritid. Om jag minns rätt så var jag endast 5 år då jag var på min första dansplats tillsammans med en familjemedlem och hennes man. Jag minns så bra än idag då jag blev upplyft i rullstol på scen, så jag skulle se min favoritartist/-band bra. Dansen är också en bra träningsform för mig, speciellt snabba bugg-låtar. Ett minne jag har gällande just bugg-danser, är då jag svängde runt på dansgolvet med en bekant från Sverige. Då gick det undan, kan jag säga, och folk runtom ville nästa hellre se på oss än att dansa själva :D Jag har även kompisar härifrån "knutarna" som vi brukar ta ut svängar med, och då är det bara att försöka hänga med :D

En sak som jag har funderat på en del är hur jag skall hitta flera olika danspartners. Det har visat sig att inte vara det lättaste nämligen. Varför vet jag inte..om det är osäkerhet som gör att man inte vågar bjuda upp mig, eller vad det är. Nämligen en rätt vanlig replik jag får höra efter att man har dansat med mig, är "Det där gick ju bra", och jag brukar då kontra med att..jodå..så farligt är det inte bara man tar första steget. Har man också tagit första steget, kan det bli flera danser på en kväll, om det vill sig.

Terapeuters del i en klients psykiska välmående

Något som varit på tal flera gånger nu med flera av mina terapeuter är deras del i en klients psykiska välmående. Är det bättre med terapeut-klient förhållande som går ut på att man kommer till terapeuten, vi utför det vi skall, och sedan åker jag hem igen, utan desto vidare djupa diskussioner om "ditt och datt"? Och hur är det med beröring, som t.ex. vänskapskramar..skall en terapeut krama sin klient då hen kommer till/åker från mottagningen?
Ja, det där är förstås individuellt, hur terapeuten är som person och hurudan klienten är. Då jag tänker på mig själv som klient, så jag har märkt att jag mår bra med terapeuten som jag kan diskutera "ditt och datt" med..och som kanske ger en kram då jag kommer till mottagningen eller åker därifrån. Med det vill jag inte säga att jag inte haft/har bra andra terapeuter också, som man kanske inte kommer så "nära".

Så, om det finns någon i cybervärlden som läser mitt inlägg och som jobbar som någon slags terapeut..Fundera över det där..fundera om ni är den "kramiga" personen av er och kanske vill dela med er av kramar till era klienter. Det kan göra klientens dag till en mycket bättre dag, då hen fått lite extra beröring i form av en kram. Visst..det finns klienter som inte heller vill ha kramar, och det skall förstås respekteras. Men man kanske inte vet hurudan klienten är som person(kramig-icke kramig), före du frågat om du får krama hen. Och, man vet aldrig heller vad en kram kan innebära för klienten, du kan vara den första och enda som kramat hen och hen upplever det som en trevligt inslag i er terapi-relation. Jag minns bra första kramen jag fick av en dåvarande personlig hjälpare, den värmde mitt annars lite "tilltufsade" hjärta, vilket jag också berättade för hen häromsistens. Hennes spontana reaktion var ungefär såhär: "Oj vad roligt att höra att min kram kunde göra så gott."

En funktionshindrad persons rätt till närhet

Jag hade tänkt skriva om något helt annat idag, men så kom jag över ett blogginlägg från Sverige, som gjorde att jag ändrade ämne.
Det jag kommer att ta upp här är en stor och viktig fråga för många. Vi som har funktionshinder är en av flera grupper i samhället som kan ha svårt att hitta livspartner, en partner att älska och få känna att hen älskar en tillbaks "på lika villkor". Och det här problemet kan vara ack så svårt att handskas med, det blir lätt att man börjar må dåligt psykiskt p.g.a att man inte får den närhet som vi skulle kanske behöva för att må bra, och som även vi borde ha rätten att få, fastän hur gravt funktionshinder vi än har.

Det är bra att hjälpmedel finns att tillgå, men kan man inte själv använda dem, så är man i behov av assistans. Och där kommer en sak som jag funderat på, att de som jobbar som personlig assistent, vårdare eller dylikt, skall behöva vara mera öppen med detta och erbjuda hjälp åt sin klient i dylika situationer. Tyvärr är det så tabubelagt det här ämnet sexualitet i vårt samhälle, så det blir sällan diskuterat. Jag är dessutom rädd att det blir mindre diskuterat i en t.ex. funktionshindrad/vårdares relation.
Ännu en knepig situation kan jag tänka mig(har inte själv varit i en dylik situation, så jag vet inte hur det skulle kännas) är då 2 st. funktionshindrade "finner varann" men båda/en av dem är i behov av hjälp vid intima saker.

Jag är tacksam att jag fått uppleva närhet och vara en av personerna i kärleksförhållanden, det har stärkt mitt psykiska välmående.

Här är blogginlägget som jag läste och som fick bli som grund för eget blogginlägg: Fredagsbloggen

Tankar kring fars- och morsdag

Idag är det då Farsdag och mina tankar går till alla barn som inte har någon pappa, mor- eller farfar att fira. Det kan inte vara lätt för dessa barn att se/höra all "uppståndelse" som råder kring dessa dagar. Min önskan skulle vara att alla dessa barn skulle ha någon annan fadersgestalt att ty sig till, men tyvärr vet vi alla att så är inte fallet.
Häromsistens stod det i en lokaltidning att man skall införa "närståendedag" på en del dagis i huvudstadsregionen istället för Farsdag, vilket jag tycker är en bra idé. Det innebär att att barnet som inte har t.ex. en pappa, kan känna sig "en i gänget" i alla fall då t.ex. barnets farbror kommer till barnets dagis. Jag hoppas att "Närståendedagen" får spridning även till resten av landet och att man även har den dagen istället för Morsdag, då den dagen står i almanackan.

Till sist vill jag önska alla fadersgestalter en fortsatt fin dag med "era" barn.