Summa sidvisningar

söndag 24 februari 2019

En hälsning till den kommande riksdagen

Som jag skrev igår, så tänkte jag spinna vidare och skriva om mina önskningar till den kommande riksdagen, idag.

Det finns två saker som jag gärna skulle se att det skulle bli fart på att få ändring på i Finland. Nämligen 1) arbetsmarknaden och personer med funktionsnedsättning. Det råder fortsättningsvis en helt obegriplig skeptisism(om du frågar mig, alltså) och diskriminering på dagens arbetsmarknad då det gäller personer med funktionsnedsättning. Vi är många som har någon sorts funktionsnedsättning som har bra examen och andra studiepapper "i bakfickan", men så fort vi försöker få ett jobb så möts vi av ett "nej". Ja, vi kommer inte ens så långt som till en arbetsintervju. Jag har flera gånger ställt frågan "varför?"; varför kan man inte ens få chansen att gå på intervju? Istället kan man få höra sånt som t.ex. "Det finns inget inva-wc här..det finns ingen inva-parkering" o.s.v (Det har jag själv varit med om, och fastän jag haft lösning på det, så har det inte lyckats.) Och, nä, det har inte varit fel på mina papper alla gånger; jag har bl.a student, merkonom och tradenom papper. Och hur ska jag fått det om jag inte klarat av studierna fastän jag är rullstolsburen?

Vad kunde man göra på landsbasis då? Jo, t.ex. att företag ska få mera möjligheter att sätta sig in i vad funktionsnedsättning är, och därav också få bättre förståelse att en funktionshindrad arbetstagare kan jobba, om än med kanske mera stöd med hjälp av assistans, hjälpmedel m.m. Men varken assistansen eller hjälpmedel behöver ett företag betala för.


En annan sak som man borde börja jobba med mera i Finland så är 2) vården av anhöriga till missbrukare. Jovisst, det har blivit bättre under de senaste åren. Men ändå känns det ibland som att den anhöriga blir bortglömd. Den anhöriga lider lika mycket skada, om inte mera, som missbrukaren. Den anhöriga ska se på problemet i nyktert tillstånd.
Jag är oerhört tacksam att jag fått den hjälp jag fått då det gäller att vara anhörig. Tyvärr är det inte alla som får det; det krävs att man ska våga ta hjälp själv eller ha någon i sin närhet som ser till att man får vård.  Och tyvärr är skammen stor att vara anhörig, så man söker inte hjälp självmant. Söker en anhörig vård, så ska det finnas resurser så att man verkligen kan hjälpa den anhöriga så hen får den hjälp/stöd den behöver. Fastän det kan ta tiotals år tills det hjälpt så den anhöriga känner sig bättre.

Vad kunde man göra här då på landsbasis? Jo, man kunde erbjuda mera hjälp/stöd åt den anhöriga genom tillräckliga resurser inom socialvården och sjukvården. Samt också se till att kunskapen sprids om att alkoholmissbruk ÄR en sjukdom och att det finns en orsak till varför en person dricker.

Nu önskar jag alla en fortsatt fin söndag 😊

lördag 23 februari 2019

Kampanjstart, riksdagsval

Jag har många bekanta som ställer upp i kommande riksdagsval, och alla av dem har sina fina funderingar. Tänk om alla kunde få sig en plats i riksdagen, men det är ju omöjligt.

En som jag har valt att stöda i hennes kampanj genom att hjälpa till så är Rebecca Åkers från Korsholm. För jag vet att hon har många åsikter som går "stick i stäv" med mina egna åsikter. Hon har även ett syskon som har funktionshinder, vilket gör att hon är insatt i dessa frågor.

Häromsistens hade hon kampanjstart på ett café i centrum av Vasa. På en kort stund fick jag lära känna henne bättre, lyssna på bra musik och äta god tårta.



Om ni vill lära känna Rebecca som riksdagskandidat, gå in och kika på hennes hemsida: Rebecca


Imorgon planerar jag att skriva lite mera angående "riksdagsvals funderingar" som jag har, välkommen att gå in på bloggen då igen och se vilka funderingar det är.

Som "slutkläm" på dagens inlägg vill jag önska alla mina bekanta och andra som ställer upp i riksdagsvalet med bra "funderingar", lycka till. Hoppas ni, om inte i riksdagen så på annat sätt, får fortsätta med att jobba med era frågor för ett bättre Finland 💗


fredag 22 februari 2019

Erfarenhetsuppdrag vid YA m.m. på en arbetsdag

Igår bar det iväg till YA i Gamla Vasa för att hålla två olika lektioner med blivande närvårdare. Ena timmen ville de att jag skulle berätta mina erfarenheter om att vara anhörig till alkoholmissbrukare och andra timmen hur det är att leva med en funktionsnedsättning.
Det var första gången som jag inför en större mängd åhörare berättade om hur jag upplevt att vara anhörig till alkoholmissbrukare, så det kändes lite nervöst. Men det visade sig att jag inte skulle behöva vara det. Det blev bra diskussion mellan mig och dom.

Efter att jag intagit lunch tillsammans med min assistent, bar det iväg hemåt till nästa jobb då det var dags för sagoläsning. Under den stunden lärde jag mig, tillsammans med sällskapet, om Finlands olika djurarter. Och ännu efter det arbetspasset så bar det iväg till tredje och sista arbetspasset för dagen, då jag hade en produktleverans att leverera.

Idag har jag haft en städdag här hemma samtidigt som jag också tagit det lugnt. På förmiddagen blev det en hastigt påkommen promenad till butiken tillsammans med Simba(min ena kattfröken). Idag hade hon tydligen också i tankarna att komma in och handla kattmat åt sig, för hon försökte smita in då dörrarna gick upp. Tyvärr(sett från hennes sida) så lyckades det inte, så hon fick vänta tills hon hittade hem tillbaks innan hon fick mat.

Nu önskar jag alla en fin helg och ett fint sportlov om ni är lediga, njut av solen om den visar sig.

tisdag 19 februari 2019

Föreläsning i sorg bearbetning




Idag besökte Mary Andrén Pada Korsnäs och föreläste om den viktiga sorgebearbetningen. Under de minuter jag satt och lyssnade på henne, snurrade mina tankar en hel del på hur jag beter till vardags, vilka känslor jag bär på o.s.v. Och jag kom ganska snabbt fram till att jag bär på en del sorg inom mig, som jag inte haft en tanke på förut. Eller, jag har inte förknippat att mina känslor handlar med sorg. Inte före nu. Och just den sorg jag burit på/bär på fortsättningsvis har hindrat/hindrar min livsglädje till en del.

Jag kom vidare fram till att genom att jag jobbar som erfarenhetstalare inom psykisk ohälsa och funktionsnedsättning så bearbetar jag till en del de sorger jag bär på. Att få dela med mig av mina erfarenheter och förhoppningsvis kunna hjälpa andra i liknande situationer, gör att jag läker till en viss del åtminstone.

Mary sa många tänkvärda saker, men en sak vill jag speciellt poängtera: Nämligen man ska inte lämna ensam med sin sorg(det kan vara sorg efter en partner p.g.a dödsfall eller separation, eller sorg efter ett älskat djur eller en nära vänskapsrelation). Det är viktigt att man pratar ut om sin sorg med en vän som man litar på eller varför inte en professionell? Det är också viktigt att man vågar tala ut/utbyta erfarenheter med någon som gått igenom ungefär samma sak som en själv.

Något som många kanske inte tänker på då man träffar en människa i sorg, är att vara försiktig med vad man säger åt hen. T.ex. meningen "Lägg det där bakom dig, det är längesen det hände nu" kan göra skada än nytta. För du kan omöjligen veta hur den sörjande personen känner sig när du säger det. Hen kan uppfatta det som att du inte alls har förståelse för hennes sorg, så hon beslutar sig för att bli helt tyst och inte vill öppna sig för dig. Och det kan i sin tur bli till att hon börjar må ännu sämre då hon känner att hon inte kan anförtro sig till dig.

Jag minns själv en situation i mitt liv då jag fick frågan, efter att jag fått ett lugnare liv runtomkring mig, varför jag fortsättningsvis går till samtalsterapeut. Det behövde jag väl inte då mera ifrågasatte frågeställaren. Men, jo, det att livet ändras till det bättre gör inte automatiskt att man kan avsluta sina besök hos samtalsterapeut. Det tog flera år innan jag vågade ta steget ifrån henne. Nu har jag inte besökt någon samtalsterapeut på en tid. Och ibland kan jag ännu känna att det känns smått läskigt. Då har jag turen att ha vänner runt mig som jag kan prata ut med. Men det är ändå inte samma sak som att gå till den professionella
som är utbildad till att ha sina knep för att få ut det svåra ur mig.



måndag 18 februari 2019

En kväll i vandrings tecken

Ikväll har jag varit och lyssnat på Tom Sörhannus (Framstegen ) då han besökte Korsnäs UF och berättade om sin ena vandring inom Europa. Det var intressant att lyssna på hans äventyr och se bilder från olika ställen som han besökte(bl.a Danmark och Tyskland).

En del barndomsminnen dök upp i huvudet då han visade foton på kor (ni som inte läst det förut i min blogg, så jag är uppvuxen på bondgård med bl.a kor) och på tältet där han övernattade många av nätterna under hans vandring. Under min barndomstid hann jag sova i tält flera gånger. Jag minns att det var lite läskigt, men det gick nog bra.







Under kvällens lopp började min tankar snurra..tänk om även jag skulle ta mig ut längs Europas vägar rullandes i rullstol? Det skulle innebära många fina reseminnen, flera nya vänner men säkert också en hel del utmaningar. Men det mesta är möjligt att genomföra, bara viljan finns. Så varför inte en sådan vandring också? Men det får nog bli en senare planering i mitt liv, i så fall.