Dagen har gått i social media´s sällskap

Så har en ny vecka börjat, en vecka där jag inte har mycket inbokat, för ovanlighetens skull. Så den här veckan tänker jag ha en hel del "egen tid", där jag försöker få saker och ting gjort hemma.

Och veckan började jag med att bl.a uppdatera mina Facebook sidor som har att göra dels med mitt försäljningsjobb och dels sidan där jag lägger ut material som härrör mitt jobb som erfarenhetsexpert(Stina, erfarenhetsexpert inom psykisk ohälsa och missbruk heter sidan om någon är intresserad av att följa den).

Annat som jag gjort under dagens lopp är att jag gått med i Twitter, jag har hört att det kan vara intressanta diskussioner där. Så min förhoppning är att kanske kunna vara en del av diskussion som gäller t.ex. funktionsnedsättningar. Min användarnamn där är @Erfarenhetsstina.

Men nu börjar ögonen gå i kors känns det som, så nu säger jag god natt och välkommen att följa mig på FB och Twitter!

Hur började min politiska karriär, vad gjorde mig intresserad?

Dagens rubrik kom jag på då jag satt på politiskt möte igår där jag för övrigt blev omvald att sitta i partiets kretsstyrelse.

Före årsmötet fick åhörarna lyssna på resultat från undersökningar som gäller hur stort intresse som Finlands befolkning(bl.a våra ungdomar) har då det gäller politiken. Och, som ganska känt är, så var resultatet inte så upplyftande.

Vad är det då som gör att inte folk är intresserade av politik, varken att vara med och påverka i diverse val eller ställa upp själv som kandidat eller vara med på andra ställen för att påverka? Jo, en orsak som kom fram är att man har inte tillit till politiker, vilket jag tycker är synd att det blivit en sådan atmosfär i vårt land.

Vad gjorde att jag kom mig in i politiken, då? Jo, jag fick "mersmak" i.o.m att jag fick följa med till Island som representant för Finland på ett nordiskt möte där vi diskuterade frågor kring funktionsnedsätningar. Så på den vägen är det..sedan dess har det blivit både funktionshinders politik i andra organisationer, och i kommunalpolitiken. Och nu, som sagt, är jag också aktiv inom en kretsstyrelse. Frågor kring rättigheter som en person med funktionsnedsättning har, är viktigt för mig. För även en "sådan" person skall leva ett så "vanligt" liv som möjligt, med den assistans som hen behöver.

Känslan av att klara av något helt själv

Igår var jag i arbetets tecken i Vasa hela dagen. Före diverse möten och skolning hann jag också med lite shopping. Och eftersom det är Mammut dagarna på Citymarket, så begav sig jag och min personliga assistent oss dit för att "bunkra upp" lite extra i matskåpen.

Väl där så behövde jag ta ut lite pengar också, som jag skulle behöva ha i senare skede under dagens lopp. Då vi kom till bankomaten som finns inne på Citymarket fick jag mig en trevlig överraskning, nämligen den var placerad på ett sådant vis, så jag nådde själv till tangenterna och såg också vad som stod på skärmen.

Tyvärr är det inte på många ställen som bankomaterna är så pass lågt placerade att en rullstolsburen kan ta ut pengar själv, utan behöver be t.ex. en personlig assistent att göra det.

Så nu vet jag vart jag hädanefter skall åka för att ta ut pengar själv och på så vis kunna ha ett självständigare liv :)

Tankar kring vargens vara eller icke vara

Som många andra i vårt lilla samhälle, så snurrar mina funderingar kring vargens vara och icke vara. Jag har inte för riktigt längesedan inte brytt mig om då det stått i massmedia att någon sett en varg. Många frågor har snurrat i min hjärna, är vargen verkligen så farlig som det påstås? Eller är vår rädsla lite överdriven? Självklart, en varg som känner sig trängd/hotad skulle jag inte lita på, men jag skulle inte heller lita på en dito hund.

Nu säger jag inte att jag vill ha vargen kring husknuten, men OM den skulle komma, så hoppas jag att varken jag eller någon annan i närheten råkar skrämma den och göra situationen värre. Jag är inte rädd vargen då det gäller mitt eget liv(om den, som sagt, inte känner sig trängd av någon anledning då den eventuellt träffar på mig), men då det kommer till mina kära husdjur, katterna, är det värre. Fastän dom är rätt tuffa mina tjejer, så hoppas jag dom inte behöver möta på den stora vargen.

Känns som jag inte riktigt får till min åsikt i det hela, i det här inlägget. Kanske för att jag inte riktigt vet själv vad jag ska tycka/tro om vargens vara/icke vara. Men det jag hoppas på är att det snarast blir någon lösning på problematiken. Att t.ex. jägare kan få jaktlicens på några av djuren, före något mera allvarligt händer.

Till sist vill jag dela en länk till Yles sida, där det står hur man skall gå till väga om man möter på en varg: När du stöter på en varg, vad göra?

En känslosam men tankeväckande konsert

Häromsistens var jag tillsammans med en familjemedlem på Nordman konsert. Det är inte ofta jag går på konserter, men det här var en som jag hade sikte på i flera månader före. Orsak? Jo, deras musik är både fin och tankeväckande.

Och så även den här kvällen. Det som jag beundrar mest över Nordman killarna är deras öppenhet över vad de gått igenom tillsammans; Håkans liv som drogmissbrukare och Mats som den personen som stod och såg på tills det kom till den punkten då han sade stopp och tog avstånd från Håkan som missbrukare.

Under kvällen kom det fram både i tal och i sång texter som relaterade till den förflutna livet de haft tillsammans. Många låtar hade man hört förut, såsom den kanske mest populära av dem, "Vandraren", men en del var även låtar som jag inte hört förut.

"Huvudpersonen" i Nordman, Håkan, är ett levande bevis på att det finns möjlighet att komma ur ett drogmissbruk, bara viljan och rätta hjälpen/stödet finns. Då det gäller Håkan, verkar åtminstone hans kompanjon Mats varit "en klippa" som hjälpt under svåra tider, men samtidigt också tagit avstånd då han tyckt att det var läge för det.

Deras flöjtist som hänger med på deras turnéer finns det också orsak att nämna, hennes musik lyfte upp hela showen.

En aktiv, rullstolsburen kvinna

Ja, det var rubriken på gårdagens föreläsning som jag höll på Girl Power dagen i Solhem, Övermalax UF. Smått nervös var jag före, vilket jag insåg att jag inte skulle behövt vara. Det var en fin publik som satt "andäktiga" och lyssnade på mig då jag berättade om vilket aktivt liv jag haft/har. Samarbetet med en annan föreläsare gjorde också att både förberedelserna och tiden under föreläsningen, förlöpte bra.

Vad berättade jag om då? Jo, jag berättade t.ex. mitt stora intresse för dans sedan jag var barn, mina resor jag gjort under åren samt mina "strapatser" i naturen. Då publiken fnissade till, kändes det som jag hade lyckats :)



Jag tycker det är ett viktigt budskap det som jag försökte nå fram med till min publik, nämligen att ha en funktionsnedsättning betyder inte att man behöver sitta inom fyra väggar hela tiden, utan man kan resa, man kan vara föreningsaktiv, vara i naturen o.s.v. Det enda som behövs är viljan och medmänniskor som också är beredda att ta en med sig på ibland kanske lite våghalsiga färder. Kanske har nämnt det förut, men tåls att nämnas igen, jag är glad att jag har en familj som "puffat ut mig", som inte gömt undan mig, och att jag haft en personlig assistent som drog ut mig i naturen. Jag har många fina minnen p.g.a dessa personer.

Vill ni också att jag kommer och berättar om mitt liv, eller diskuterar enskilt, i grupp? Maila mig på stinao77@hotmail.com! Rubriken för dagen kan vara lite allt möjligt, det är bara fantasin som sätter stopp :)

Att vara en anhörig med funktionsnedsättning

För det mesta har det, av naturliga skäl, varit så att mina anhöriga fått vara med mig till sjukhusinstanser.

Men det har även hänt sig att jag varit anhörig till patient som varit inlagd på sjukhus, vilket också har kunnat bjuda på en del som visar spår av den okunskap som råder i samhället då det gäller en funktionshindrad persons del i vardagen.

Låt mig ta ett exempel som hände för x antal år sedan då jag var till sjukhuset med en familjemedlem som, efter undersökningar, skulle bli inlagd på avdelning. Då hände något som jag inte visste hur jag skulle hantera; avdelningspersonalen verkade nämligen mera fundersam hur jag skulle ta mig hem då min anhöriga skulle lämna där, än hur patienten själv mådde. Och saken är den, att patienten kom till sjukhuset med mig som chaufför, d.v.s jag körde dit hen med min egen bil. Så jag hade inga problem att ta mig hem.

Känslan som uppstod var att jag inte visste om jag skulle känna mig hedrad över deras oro över hur jag skulle ta mig därifrån, eller om jag skulle ta det på ett negativt sätt, att om de trodde att en anhörig som har funktionsnedsättning, automatiskt blir strandsatt då en patient hamnar att läggas in på avdelning. Den här gången tog jag det på positivt sätt, jag var glad att de även tänkte på mig i den rådande situationen.

En magisk kväll

Ikväll begav sig jag och Simba på magisk kväll till kommunens bibliotek. 

Det var bl.a flyktingförläggningen i byn som stod bakom det här fina evenemanget, som bestod av både mat/dryck, sång och musik samt dans.
















Många slöt upp, ung som gammal, och kom för att umgås och våra olika kulturer fick mötas. Men av någon anledning så var det tydligen inte så intressant för den fyrbenta fröken, för hon beslöt sig för att gå hem och komma emot matte en bit hemifrån då det var dags för henne att ta sig hemåt efter en, enligt matte själv, trevlig kväll.